Övrigt

Hotellet utan el i väglöst land

Hållfjället
I stort sett allt är som det alltid varit vid Hållfjällets turiststation
.Fotogenlampor ger ljus och ved ger värme.
El finns bara till pumpen som ger fart till vattnet i rören mellan elementen.

Per Martin Sjöberg visar ”matsalen” med den magnifika
öppna spisen och originalmålningar i taket.
Det är tätt mellan traditionsrika fjällhotell och pensionat
i fjällområdet som nås via Vålådalsvägen.
Edsåsdalen har Köja fjällhotell, Renfjällsgården och Danielsgården.
Trillevallen har sitt First Resort
och i Vålådalen är det få som inte vet
att STF driver stor turiststation.
Ottsjö har sitt värdshus och sin fjällgård.
Där Ottsjövägen slutar och
rågången för liftgatan tar vid börjar vinterleden som bär
till ytterligare ett fjällpang.
Hållfjällets turiststation, åtta
kilometer skoter eller skidåkning från bilparkeringen.

Hållfjällets turiststation ligger långt
upp på kalfjället, 15 km från Åre och 8 km från Ottsjö.
Redan i slutet på 1930-talet
började österrikaren Theodor Seefrid projekteringsarbetet.
Några år in på 1940-talet stod fjällhotellet f
ärdigt med centralvärme, vattentoaletter och dusch.
Det var fint värre på den tiden.
I rummen brann lampor som drevs av karbidgas.

Tiden stått stilla
Det har snart gått 60 år sedan Seefrid såg
till att den sista spiken slogs i men tiden t
ycks nästan stått stilla på Hållfjället.
I slutet av 1980-talet köpte Sundsvallsbon och fackombudsmannen
Per-Martin Sjöberg fjällhotellet.
Han hade blivit kär i kåken och fjällmiljön efter tio år som gäst.
Ring mig innan du säljer
hade Sjöberg sagt till den tidigare ägaren och en
dag lyfte ägaren telefonen. Det var visst en torsdag.
Några dagar senare, en söndag,
hade Per-Martin Sjöberg bestämt sig.
– Tillfällen kommer ibland.
Antingen tar man dem eller så ger man faan i det, säger Per-Martin Sjöberg,
ler och placerar sin kaffekopp på ett massivt matsalsbord.
Matsalsbordet är original från Seefrids tid.
Likaså är matsalsstolarna.
Möblerna har pallat, stolarna är
varken ranka eller skeva och borden ser stabila ut.
Sedan han kom till Hållfjället s
om direktör har Per-Martin
bytt tak och vedpanna i övrigt behåller han det som Seefrid en gång tänkt.
En sak till är moderniserad.
Hotellets gaslampor är utbytta
mot ljusbärare av modernare snitt.
I varje rum finns nu fotogenlampor.
Information heter receptet
mot överhängande brandrisk.
– Jag brukar alltid ha en genomgång
vid middagen om hur man handhar fotogenlamporna, säger Per-Martin Sjöberg.
– Men hit kommer det i regel gäster med gott omdöme.

”Ett sätt att leva”
I vinter håller Per-Martin öppet mellan februari och april.
Han jobbar på Hållfjället på den semester och kompensationslediga
tid han sparat under sommaren och hösten.
Så har han gjort i tolv år nu.
– Det här är inget man kan leva på men det är ett sätt att leva,
säger Per-Martin Sjöberg.
Men från och med nästa år blir det annorlunda.
Både Per-Martin och hans fru går i pension
och då blir det Hållfjället, åtminstone på halvårsbasis.
Tystnad en tillgång
Den totala tystnaden är enligt Sjöberg en av Hållfjällets tillgångar.
Egentligen är det bara skotrarna som stör.
Och han försäkrar att lugnet oftast
också sprider sig inne i turiststationen.
– Lite ansträngning av skidor, höjdskillnaden,
god mat och det dunkla ljuset från
fotogenlamporna gör att folk slocknar tidigt.
Eter tio är det sällan någon som är vaken.
Just i kväll gästas Hållfjället av två s
panjorer och fyra engelsmän. Per-Martin Sjöberg bjuder
på rökt älgstek med bakad potatis och murkelsås.
Till efterrätt serveras hjortron.
– Annars är det här ställets specialitet trattkantarellsoppan.
Sysslolös är aldrig stationschef Sjöberg på sin vintersemester.
– Det är verksamhet från sex på morgonen fram till ett på natten,
säger han.
Det tog bara några dagar för Sjöberg att bestämma sig för att bli
turistentreprenör i väglöst land. På frågan om han ångrat sig svarar han:
– Absolut inte. Inte ett spår.
Snart är han pensionär med tryggad sysselsättning.